Ni som känner mej ordentligt vet vilken rädd människa jag stundtals förvandlas till. Som barn var jag både blyg och rädd, en riktigt dålig kombo. Jag minns fortfarande de där svarta klackskorna i utklädningslådan på dagis (ja det hette så då) som jag aldrig vågade säga att jag ville prova. Å i tonåren tog den dåliga självkänslan över och rädslan för att inte duga vilket gjorde att jag drog mej undan. Ville inte prata med okända, ville inte exponera mej, fick någon form av social fobi av rädsla för att säga fel eller göra bort mej. Jag umgicks flitigt med mitt lilla trygga gäng och ville inte (vågade inte) släppa in någon annan. Fast i andras ögon ansågs jag tuff, hård och orädd...
De sista tio åren har jag verkligen jobbat med mej själv, och utsatt mej för jobbiga saker. Jag har sorterat i min kontaktlista, behållit de människor som ger mej kraft och energi och jag är så tacksam över mina fina vänner som lyfter mej. Å när barnen föddes, då förändrades mycket, precis som de flesta andra mammor blev jag som en stark lejoninna som skulle kunna gå över eld för dem. Barnen blev mina sköldar mot omvärlden, ingen rår på oss liksom... Idag har jag inga som helst problem med att hålla låda och prata med folk, speciellt inte om de är på min arena. Men det finns fortfarande saker som jag måste avstå att göra trots att jag egentligen vill bara för att jag inte vågar. Det är miljöer där jag inte kan slappna av och vara trygg i mej själv och lita på att jag duger.
Miljöer som gör mej helt oförmögen att plats. Det handlar för det mesta om att jag känner mej ensam och utsatt, oftast helt utan anledning. Det är som att hela världen stannar upp och synar mej från topp till tå och bedömer mej, fast jag vet att de flesta inte ens lägger märke till mej.
Men... Igår åkte jag till gymet själv, det har aldrig hänt förut. Fast jag tränat mer eller mindre i femton år så har jag aldrig gått på gym själv. Jag kan gå på gruppträning för då har jag en ledare som styr, men att gå själv och botanisera mellan skivstänger och hantlar... NO WAY!
Men hur är det Angela brukar säga, om du vill ha en förändring måste du sluta göra det som du alltid har gjort. Så klok hon är, jag måste alltså sluta vara rädd och sluta tvivla på att jag inte fixar att gymträna själv. Så igår åkte jag iväg tidigt innan alla coola killar hunnit vakna och till min glädje va det väldigt lugnt i lokalen. Jag tog för mig, tog plats och låssades att jag va en världsvan gymare. Å vet ni, jag tror faktiskt de flesta gick på det...
När jag 90 minuter senare åkte därifrån kände jag mej både stark och stolt.
Bästa Sarah!!! Stort att övervinna sin rädsla & gymmet kan vara en tuff värld att träda in i alldeles själv. Grymt bra jobbat💛 Hoppas du är stolt👍😘