Det är en himla massa grejer som man måste ha koll på när man är förälder. Och råkar man glömma någon liten detalj någon gång då går man helt plötsligt under epitetet "världens sämsta mamma"...
Alltså... Vi började den här dagen redan vid sextiden i morse. Ja, ni läste rätt KLOCKAN SEX PÅ EN SÖNDAG!!!! Det är ju helt galet egentligen och helt ologiskt eftersom vi på vardagsmorgnarna tjatar oss hesa för att få barnen att stiga upp klockan sju. Men idag vaknade barnen som sagt riktigt tidigt och va såååå exalterade över att det va första advent. Sånt har de koll på trots att vi inte har något här hemma som skvallrar om att julen är på intågande. Här hemma har nämligen ingen liten Nisse tassat runt och hängt upp stjärnor i fönsterna ställt hyacinter på borden eller pyntat med röda kuddar och plädar i soffan.
Jag gissar att min hjärna fastnade i någon form av "sleeping mode" när småfolket väckte mej för synapserna har varit väldigt långsamma och resten av dagen. Jag inledde dagen med att svara Ja på de frågor jag fick, inte för att på något sätt vinna tid utan helt enkelt för att jag trodde att det va verklighet. Ska vi öppna första luckan i Lego-kalendrarna idag? Ja. Börjar TV-kalendern idag? Ja. Kan vi äta våra chokladtomtar till frukost? Ja. Sen roade de sig faktiskt själva en liten stund. Lego+choklad=Nöjda barn.
När jag kom ner från övervåningen vid sjutiden bad Måns mej kolla i almanackan om det verkligen va den 1 december idag, för de hade sagt något annat på Bolibompa nämligen. Klart Svt´s politiskt korrekta och ut i fingerspetsarna normkritiskt granskade barnprogramledare inte har fel, och behöver jag nämna paniken som uppstod i barnens ögon när de insåg att de tjuvöppnat första luckan. Vad skulle Tomten säga om detta?
Sen rusade förmiddagen på med fotbollsträning för Måns och kompislek med lunch för Melina. Jag gjorde mitt allra bästa för att vara en god mor och spelade kort med Måns för att fördriva tiden fram till eftermiddagens efterlängtade kalas. Äntligen var det dags att träffa de gamla kompisarna från förskolan igen, som han längtat efter den här dagen och han vankade oroligt av och an här hemma och bara väntade på att klockan skulle bli 13.00.
För att vara på den säkra sidan bestämde jag mej för att dubbelkolla vilket husnummer kompisen bodde på och plockade fram inbjudan. Sen skrek jag rakt ut... NEEEEEEJ!!! Nej nej nej nej nej, det kan bara inte vara sant.... På inbjudan stod det klart och tydligt att kalaset började redan 11.30. Alltså vem har kalas klockan 11.30? ALLA har ju kalas mellan 13-15, det är ju lag, eller i alla fall en väldigt stark kalasnorm. Hur skulle jag rädda detta? Var det ens möjligt att rädda den här situationen? Trots att jag plockade fram min allra lenaste stämma så blev Måns helt skogstokig, förstås... Vad hade jag trott? Han skrek, grät, sparkade och stampad för att till slut sjunka ner i ett hörn under en filt och hulka hysteriskt.
Alltså vad gör man? Jag tog i alla fall på mej skämshatten och ringde och pratade med kompisens pappa och bad om ursäkt. Självklart va Måns välkommen att komma och vara med på kalasets sista halvtimme....
Känslan när jag tre minuter senare sladdade in på kompisens uppfart med ett rödgråtet barn i handen va inte någon höjdare måste jag erkänna, och resten av dagen har jag gjort allt jag kunnat för att kompensera detta.
Vill du äta godis? Varsågod! Vill du ha pizza till middag? Mamma fixar! Vill du spela på plattan? Självklart! Vill du vara uppe jättesent fast det är skoldag imorgon? Klart du ska va det!
Det enda som jag faktiskt satte mig emot och sa nej till va att låta honom långbasta när vi va i simhallen. Där gick liksom min gräns för hur snäll jag kan vara. Iklädd ulltunika höll jag på att få ett värmeslag redan trettio minuter innan frågan kom, och hade jag blivit tvungen att stanna ytterligare fem minuter till i den där värmen då hade jag dött. Kolavippen på studs. Någon gång precis i den stunden bestämde jag mig för att det nog va bättre att han hade världens sämsta mamma än ingen mamma alls....
