Turtles...

Jag ska på möte imorgon. I ett helt nytt sammanhang där jag inte känner någon och där jag inte har riktig koll på innehållet. Jag funderar på att köra samma strategi som min sexåring gjorde idag på utvecklingssamtalet i skolan. Ett samtal där han utan tvekan innehade huvudrollen....

Ibörjan satt han med huvudet djupt försjunket i händerna. När vi ställde en direkt fråga till honom tittade han upp lite försiktigt. Samtidigt tryckte han med god precision in höger pekfinger i höger öga och vänster pekfinger i vänster öga så att man bara såg ögonvitorna som såg ut att kunna ploppa ut vilken sekund som helst. 

Efter en stund när han blivit lite mer varm i kläderna började han svara frågorna från oss vuxna med fniss, tokiga grimaser och axelryckningar. 
Jag gissar att vi vuxna i det läget flyttade fokuset från honom för  efter en stund ser jag honom ligga på golvet och snurra runt på ryggen. Likt en sköldpadda som rullar runt på sitt skal och med fötterna i luften kämpar för att komma på rätt köl igen.

"Ska det verkligen va så här när man är på utvecklingssamtal?" Frågade Brandis mej på vägen hem "Eller är vi dåliga föräldrar som inte har pli på honom?"

Jag gissar att det är precis så man får bete sig om man sitter på ett möte och känner sig lite vilsen...
Ja just det, sen vill jag bara flagga för att jag ska på uppstartsmöte för ett nytt projekt imorgon...


Kommentera inlägget här :