Hur kommer det sig då att energin bara rasar ibland? Om det är fyra komponenter som stöttar varandra borde man väl alltid kunna hålla näsan ovanför ytan...?
Jag tror det finns en femte ingrediens i kakan, nämligen omgivningen. Människor jag möter kan antingen hissa eller sänka mej å jag är oerhört känslig för andra människors sinnesstämningar, på gott å ont.
Ibland tar jag åt mej aldeles för lätt, tar på mig både skuld och skam. Jag får kämpa för att inte dras med i någon annans negativitet. När den känslan får tag i mej så är ett tungt att ta sig upp igen. Det är precis som att någon dragit ut proppen och dränerar mej på all energi. Visst har jag väl genom åren försökt att rensa bort en del energitjuvar i min omgivning, men tyvärr finns ju den här typen ju överallt och dyker upp när man minst anar det.
Men tack och lov så finns det ju förstås den andra typen också. De som med liv och lust inspirerar och ger energi åt alla människor de möter. De är intresserade och engagerade, de brinner.
Den här veckan har två sånna här glädjespridare, oberoende av varandra, korsat min väg, och oj oj oj vad det smittar. Jag vill liksom bara höra mer, gå in i diskussion, gräva på djupet med dessa människor. Jag vill slukas av deras lust och passion.
Vilken ynnest att jag fick dessa möten precis i samma veva som jag ska gå in i min skrivbubbla. Tack för energin ❤️
