Bloggen vilar lite å det finns två anledningar till det....
1. Mitt liv har inte plats för en blogg just nu. Här finns bara plats för jobb, uppsatsskrivande och vardagsstök. Det är det där ekorrhjulet som snurrar för snabbt igen. Jag känner att jag är tvungen att sätta allt annat på vänt....
Om två veckor ska uppsatsen in, och visst, det låter som att jag har gott om tid, men..... På måndag börjar jag jobba heltid och Jocke ska jobba helg och sen åker han en sväng till Övik igen.
Hur som, mitt liv är inget annat än barn, matte och språk just nu....
2. Jag har kommit till ett vägskäl, jag vet inte vilken väg bloggen är på väg åt. När jag startade bloggen för tre och ett halvt år sen va syftet att den skulle fungera som ett klotterplank. Här skulle jag blanda yta med djup, och dela glädje och sorg med vänner och ovänner. Jag har genom åren blandat ämnen högt och lågt, och jag har stundtals lämnat ut både mej själv och resten av familjen rätt rejält. Jag har aldrig varit intresserad av att visa upp en tillrättalagd fasad, utan jag bussar på vårt vardagskaos men även på stunder av harmoni och härligheter. Sen finns det självklart saker som jag inte skriver om, personer som jag inte nämner och sånt som bara mina närmaste får ta del av. Ändå får jag ibland känslan av att jag måste begränsa mej, att jag inte borde läcka så mycket (som Amanda Schulman skulle ha sagt). Ofta när jag träffar folk så "vet de redan" för de har läst på bloggen, och så står jag där och vet inget själv om dem, mina vänner. Jag får en känsla av att jag inte hänger med i deras liv. Det blir så uppenbart för mej att mitt klotterplank "når ut" och att jag borde ta tillfället i akt och skriva om viktigare saker. Visst försöker jag beröra ämnen som engagerar mej, men inte blir det särskilt ofta jag tar upp barnfattigdom, rasism och genus här...
Samtidigt är det kul att dela ned sig av fina vyer, god mat, roliga kommentarer, ögonblicksbilder och andra vardagsbetraktelser...
Ja, ni förstår. Det är en rörig och spretig blogg, samtidigt som det kanske avspeglar det liv jag lever rätt väl....
Å andra sidan kanske det är just sånna här tankar som dödar en blogg. När man börjar fundera för mycket tar man sakta men säkert livet av kreativiteten, man blir blockerad och begränsad...
Hjälp mej, vilken väg ska jag gå?
Vännen du har en underbar blogg som jag älskar att läsa! Jag är jätte glad att du delar med dig av din vardag och dina funderingar <3 håller tummar och tår att du fortsätter som innan <3 kram till dig <3