Idag fick jag bevittna något mycket märkligt i Huddingehallen. Medan barnen simmade satt jag på en bänk vid bassängkanten och passade på att läsa lite kurslitteratur. Bredvid mig satt en kvinna i fyrtioårsåldern, inget konstigt alls med det....
Men efter en stund kommer ytterligare en kvinna, de hälsar på varandra och konstaterar att det måste va minst två år sen de sågs sist på X kalas. Kvinna nummer två slår sig ner på andra sidan av kvinna nummer ett, och det är nu som jag får svårt att koncentrera mej på min litteratur.
Det tar ungefär tre minuter för de båda kvinnorna att redogöra för var de bor, hur de mår och vad de jobbar med, sen sätter de igång. Då kommer skvallret, de slår på stora djungeltrumman.
Har du hört att G har fått bröstcancer? Tror du hon kommer sätta silikon om de tar bort bröstet? Shit va jobbigt att förlora bröstet, det är ju typ heeela ens kvinnlighet....
Jag tror att A och B kommer skilja sig snart, de går tydligen i familjeterapi men jag tror knappast det kommer hjälpa. Det skulle inte förvåna mej om B har varit otrogen mot henne. Du vet alla hans jobbresor...
K har föresten mist jobbet. Undra om de kan bo kvar i huset? Varför skulle de köpa de där stora huset egentligen? De har ju bara ett barn och behöver ju inte så stort? Fast de kanske ville ha fler barn, men R kanske har svårt att bli gravid....
Och J har skaffat motorcykel. Det måste ju va en ålderskris. Varför skulle man annars komma på att man gillar mc när man är över fyrtio...?
L och P har både barnflicka och städerska nu. Undra hur mycket L tjänar egentligen, det känns ju som att de kan unna sig vad som helst nu. P berättade att de skaffat hus i Spanien också. De ska tydligen vara där med ungarna hela sommarlovet. Stackars barn, då går de ju inte va me sina kompisar nått. Nä så skulle jag aldrig kunna göra....
Vet du om H är gravid? Såg henne på yogan häromveckan och antingen är det smått på gång, eller så är hon i ruskigt dålig form...,
Å så där fortlöpte samtalet. En efter en betade de av de gemensamma bekanta som de hade. Högt och ljudligt utan en tanke på att vem som helst kunde höra.
De verkade inte ens medvetna om att de kanske både sårade och kränkte sina vänner genom att prata, skvallra och spekulera om dem på det här viset?
Är det så här vi talar till varandra?
Jag hoppas verkligen inte det. Tre minuters intresse för varandra, och sen omåttligt med tid för att sladdra om andra...
