Tisdag den tredje december tjugohundratretton, det fanns en plan för den här dagen. En plan som innebar självstudier i hemmet för att i lugn och ro reda ut vad som förväntas av mej under utbildningens sista kurs "skolpolitik" som drar igång nu i december. Å mitt på dagen hade jag planerat in ett litet avbrott för en härlig kompislunch.... Men åh, det blir liksom sällan som man tänkt sig...
Verkligheten är den att strax efter nio igår kväll började sexåringen kräkas. Inte så där "springa in på toa och kräkas lite fint i toaletten" utan mer "kräkas rakt ut i sängen över hela henne själv och över kuddar och lakan". Det va bara att hastigt och lustigt stänga av TV´n och inse att jag skulle missa "morden i Sandhamn" som jag längtat efter i ett par veckor och till och med skrivit in i almanackan. Brandis tog och duschade av barnet, medan jag kavlade upp ärmarna och skyfflade kräks, bäddade rent, slängde in kräkslakan i tvättmaskinen och gick ut med kräkssopor. Barnet somnade om och Bandis duschade, skrubbade och spritade sig själv och nojade över att han inte hade tid med kräksjukan. Själv satt jag uppe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar.
Runt midnatt hade jag hängt det sista lakanet, borstat tänderna och va precis på väg i säng. Eftersom alla låg och sov och huset va tyst hade jag inga som helst problem med att höra hulkningarna och den efterföljande gråten som hördes från sexringens rum.... Återigen var det inte så där "springa in på toa och kräkas lite fint i toaletten" utan mer "kräkas rakt ut i sängen över hela henne själv och över kuddar och lakan". Jag ropade på Brandis som kom och duschade av barnet, medan jag kavlade upp ärmarna och skyfflade kräks och bäddade rent igen för andra gången inom loppet av ett par timmar...
Men sen ville inte barnet somna om.... Hon grät och hade ont i magen och menade att det enda som skulle hjälpa va om jag skulle sova bredvid henne. Jag försökte förklara att jag helst avstod med tanke på hennes fäbless för att just "kräkas rakt ut i sängen över hela henne själv och över kuddar och lakan" men då grät hon bara ännu högre. Så jag hämtade mitt täcke och min kudde, satte på ett sagoband och la mej jämte henne och somnade. Å sen sov vi och hade, tack gode gud, inga fler kräkskalas på hela natten.
Idag är jag alltså inte hemma själv i lugn och ro för att reda ut vad som förväntas av mej under utbildningens sista kurs "skolpolitik" som drar igång nu i december. Jag sitter inte heller och äter lunch och snicksnackar med Carina. Jag är hemma och vabar sexåringen som är oförskämt pigg. Femåringen är också hemma eftersom jag tänkte att vi skulle försöka hålla den här smittan inom familjen. De klättrar på väggarna och retas med varandra, just nu försöker jag muta dem till stillhet och tystnad med film och popcorn.
Imorgon är en ny dag, då ska vi också vara hemma....