Ni som läst bloggen ett par år vet vilka känslor ett besök hos tandläkaren med Melina kan framkalla. Till er andra säger jag bara: blod, svett och tårar. Frustration, rädsla och ilska....
Idag var det då dags igen, vet inte för vilken gång i ordningen. Hon va nervös redan när hon gick och la sig igår, och hela morgonen nojade hon över besöket. Ville inte gå, höll hårt i handen, ville va i mitt knä och så.
Men.... Vi möttes av världens gulligaste tandläkare. Melina svarade redigt på alla frågor och lät henne räkna och känna på alla tänder. Fast åka upp och ner i stolen va tvärnej, men jag är nöjd med att hon överhuvudtaget satt i stolen.
Hon va så modig och stolt min lilla älskling. Leendet på vägen hem nådde upp till mungiporna, och hon växte minst en halv meter tror jag.
Å va behövligt för självkänslan, fantastiska unge. Nu finns det nog inget hon inte klarar av.
Fast hon säger att det finns EN sak hon är rädd för, nämligen att bli uppäten av en huggorm :-/
