Igår va jag snubblande nära att sälja mitt Djurgårdshjärta...
Och inte till vem som helst, utan till Peter Forsberg och Modo.
Det va så länge sen jag va på match, och jag va rejält kluven.
Född i Djurgårdsfamilj, och en gång i tiden även fullblodsfans åt Dif Handboll.
Nuförtiden sambo med en modoit, med rötter från Övik.
Dilemmat = Ishockey, Djurgården - Modo, på ett fullsatt Hovet.
Innan, och en bra bit in i matchen, visste jag inte vilka jag skulle hålla på.
MoDo vann SM-guld när Melina va nyfödd, Jocke rullade vagnen i vardagsrummet fram och tillbaka över tröskeln, samtidigt som han hejade och jublade. Melina njöt i Modo-strumpor och Modo-mössa.
Då tänkte jag, att det här blir nog en Modoitfamilj i alla fall, jag såg deras lycka...
Peter Forsberg och Markus Näslund som ställer upp för laget och spelar utan ersättning, och chartrar plan åt spelarna för att de ska få mer tid me sina familjer, är inte det fint?
Hur länge ska Foppa orka hålla på me hockeyn?
Vore det inte kul för honom om han fick vinna ett SM-guld innan hans kariärr är över?
Han som vunnit allt annat...
Djurgården med sin maffiga entré och högljudda klack. Stockholmslaget som jag stöttat i med och motgång. Jobbat ideellt för och åkt på bussresor me runt om i landet. Det va tider det, det va ett helt annat liv...
Så kom det alltså en modoit in i mitt liv, och mitt supporterhjärta blev förvirrat...
Men, så lättlurad va jag inte, igår va det kul att vara Djurgårdare igen, 4-1 :-) 