Jag orkar nästan inte blogga längre, det har ni kanske märkt. Det finns massa texter inom mej samtidigt som jag känner mej helt tom, dränerad på energi. Det är så mycket som retar upp mej, lättirriterad är bara förnamnet. Hur kommer det sig att det finns så många idioter runtomkring mej? Folk som talar utan att tänka, folk som inte vill utvecklas och som vägrar att ta till sig ny kunskap, folk som inte går sin egen väg utan låter sig påverkas av andra hela tiden, folk som sårar och lever rövare. Jag blir illa berörd, och tar åt mej å alla andras vägnar.
Jag vet att jag precis börjat jobba igen efter en lång ledighet, kanske är det det som tar på krafterna, att hamna rätt i gängorna igen. Å det här med jobbet river upp känslor just nu märker jag. Ovissheten, vad händer efter nyår? Ska jag återgå till min gamla heltidstjänst eller ska jag ut på nya äventyr? Var behövs jag mest, var kan jag göra mest nytta samtidigt som jag själv känner mej glad och stimulerad... Vad vill jag?
För nu är det ju faktiskt inte långt kvar på min utbildning, om fyra månader kan jag titulera mej "lärare mot yngre åldrar, med inriktning mot förskola och förskoleklass". Fast innan dess ska en stor och tung C-uppsats lämnas in. Den ska vara klar den 1 december, och jag har ännu inte skrivit en rad, inte heller läst ett ord. Jag har inte ens klurat ut vilka böcker jag behöver köpa. Jag har mitt ämne, men har inte hittat min precisa inriktning än. Det stressar mej att det finns så många spännande perspektiv, och att jag måste göra ett val...
Å sen blev jag drabbad av ett envist höstvirus som gjort att jag varit täppt och rosslig hela veckan. Jag har tuggat halstabletter och snortat nässpray om dagarna, å lagt mej tidigt om kvällarna. Egentligen borde jag kanske ha sjukskrivit mej, men istället har jag jobbat övertid, gått på kurs och varit på kvällsmöte. Det är lätt att vara efterklok, men nu känner jag mej piggare.
Melina växer ifrån mej, inget är sig likt den här hösten. Jag ska erkänna att jag inte är helt bekväm med att vara skolförälder, skolans värld är svår att ta till sig. 865 elever som fladdrar runt på skolgården, en av dessa är min dotter, hon är inte helt lätt att se i vimlet. Blir hon sedd om dagarna? Å hörd...? Förstår de hur hon fungerar? Men det är väl så här det ska vara, fast ibland undrar jag hur det hade känts i hjärtat om vi hade valt den lilla privata skolan istället. Som jag velade i vintras...
Å Måns vill inte så gärna vara på förskolan längre. Vi försöker hålla korta dagar, men jag vet inte vad som är bäst för honom egentligen. Det är ny grupp och nya pedagoger för honom, fast superbra och supertryggt om man jämför med hur jag upplever skolan. Men han är inte så förtjust i förändringar, å han är inte så mycket för att lära känna nya människor. Det skär i mitt mammahjärta att jag aldrig längre får höra honom berätta om roliga lekar och roliga upplevelser på förskolan. Jag vet ju att han har det bra, men han saknar nått... Å jag vet vad :-(
Va snabbt tiden går, å livet... För de här dagarna som rinner iväg är ju livet som försvinner. Ibland får jag känslan av att jag slösar med min tid, min dyrbara tid, att jag beter mej som om livet var oändligt.
Jag måste ta tillvara på livet... Göra det jag vill, umgås med människor jag tycker om, vara där min längtan är....
Är det höstdeppen som drabbat mej....? 
