Precis som så många andra vårdnadshavare har vi väntat länge på detta brev, och när jag såg innehållet bröt jag ihop...
Avslagsbeslut! Å minnena av året som gått med överklaganden i olika instanser sköljer över mej. Skrivelser som tog all min energi och som skulle visa sig vara helt meningslösa. Nu är vi där igen.
Det är inte sant, vi har hamnat i samma unkna sits som förra året, fast än värre.... Vi bor hundra meter från Vistaskolan, men min son får inte gå där. Alla hans kompisar som bor längre bort får gå där, men inte han. Hans syster har fått veta att hon ska börja i Vista i höst, men inte han. Vem ska han vara med...?
Ingen skugga ska dock falla på Kästaskolan. Melina har snart gått där i ett helt läsår och det har varit en jättefin tid. Underbar rektor och engagerade pedagoger, men jag vill inte att mina barn ska åka skolbuss till och från skolan varje dag. Inte när vi bor hundra meter från en annan skola....
Till och från under kvällen har jag haft någon slags egen gråtfest här hemma. Jag är så himla ledsen för Måns skull. I hans värld finns inget annat alternativ än att han ska få gå i skolan med sina kompisar och sin syster. Dagens besked kan jag inte säga något om till honom, det skulle knäcka honom, göra honom orolig, ledsen och rädd. Jag måste fixa det här. Jag orkar inte bråka, men jag måste. Jag måste se till att min lilla kille får fortsätta att hänga med sina vänner. Jag måste se till att rätt blir rätt. Jag måste se till att han får det bästa tänkbara skolstarten. Jag måste ringa, skriva och bråka. För hans skull... För min förväntansfulla sexåring måste jag förvandlas till supermom...
Supermom ska se till att detta beslut rivs...