Att behaga mina egna barn när det kommer till matlagning, det verkar vara mitt livs tuffaste utmaning. Det spelar liksom ingen roll om jag gör mej till eller inte. De behandlar söndagssteken och blodpuddingen med samma avsky....
Inte lätt, trots allt jag lärt mej så mycket och blivit en sååå lärd kvinna, trots 150 högskolepoäng har jag inte blivit klokare när det kommer till barnmat.
Idag bjöd jag på en riktigt god spagetti carbonara, som jag fick sitta och MATA båda barnen med. Vad gör man...?
Jag kan ju inte alternera pannkaka, plättar och våfflor så som de önskar i det oändliga.
Bortskämda skitungar..... (ja så får man säga....)
