Om att acceptera verkligheten....

Nu har jag landat i verkligheten. Det känns okej, men det tog tid...
Att byta sol, värme, ledighet och frihet mot kyla, vardag och en massa måsten slog hårt. Jag kände mig riktigt gråtig de första dagarna måste jag erkänna, så många känslor och så mycket saknad som vällde upp över mej.

Å inte gjorde jetlagen det lättare. Fy, jag trodde aldrig att jag skulle reagera så på tidsomställningen. På ditresan kände ingen av oss av någonting, men sen vi kom hem har vi fått kämpa som bara den. Vaknat mitt i nätterna och inte kunnat somna om, haft hemsk huvudvärk och sjukdomskänsla i kroppen. Jag har haft svårt att fokusera och har känt mig oerhört lättretlig. Nu önskar jag bara att locken för öronen släpper också...

Som sagt tillbaka i verkligheten, och här är det som att tiden har ståt still. Även fast det inte har gått så många dagar sen vi om hem så känns resan väldigt långt borta. Det va liksom i ett annat liv, en annan värld. Men minnena har vi kvar, vi kollar på våra bilder och har redan sett filmen En gång i Phuket igen med Peter Magnusson och David Hellenius. Den är inspelad på vårt hotell och på vår strand så det va verkligen jättekul att se filmen igen med nya ögon. 

Som bot mot saknaden drömmer vi oss bort och tittar efter nya resor. Det är dags att skaffa sig nått nytt resmål att längta efter...

Kommentera inlägget här :