Häromdagen lyssnade jag på Värvet, när Sigge Eklund (min favorit) blev intervjuad av Kristoffer Triumf. Jag gillar Värvet, alla medverkande får prata till punkt, inget ämne är tabu och Triumf värderar inte....
Hursomhaver.... Eklund nämner att han äger en stor sorg, en vänskap som han förlorat för många år sen. En människa som va väldigt viktig för honom under flera år, och som han fortfarande räknar som den människa som betytt mest för honom vid sidan av hans föräldrar och hans fru. Eklund nämner inte vad det var som gjorde att vänskapen tog slut, men han säger att det hugger i honom när de ser varandra på stan, och att det är en sorg han måste bära med sig.
Jag fann Eklunds berättelse mycket sorglig, och efter en tids reflektion har jag insett att en trolig anledning till att jag blivit så berörd är att jag känner igen mej. Det finns fyra människor "där ute" som jag mentalt inte riktigt kan släppa taget om. Vänskap har kommit och gått genom åren, men en del gör djupare avtryck än andra, som dessa fyra personer. Dessa själsfränder har funnits i mitt liv under perioder då vi haft en gemensam knutpunkt, då vi befunnit oss på samma plats i livet liksom. Det kan vara att vi upplevt stora saker tillsammans, saker som det känns som att ingen annan kan förstå. Saker som jag nu inte har någon att dela mina minnen med. Vi har haft en unison agenda, och umgåtts intensivt.
Sen har livet tagit en vändning och ett nytt kapitel skrivits, frivilligt eller ofrivilligt. Kontakten bröts, kanske tvärt, kanske successivt. Kanske var det något som skavde, kanske var det bara dålig kommunikation eller dålig planering.
Detta är fyra sorger som jag bär med mig i min stora livsryggsäck....
