Sexåringen är väldigt glad, hon har nämligen lyckats vicka bort sin första tand idag. En tand som igår knappt gick att rubba (ok lite lite lös va den) och jag kan bara misstänka hur mycket hon pillat på den under dagen. Men lilla damen är hur som helst mycket belåten. På förskolan hade "alla andra" redan börjat tappa sina tänder, och hon blev väldigt missnöjd när jag sa att hennes skulle lossna på sommarlovet. Det va tydligen helt fel svar.
Men vad gör ungen då? Jo kreativiteten och envisheten är det inget fel på, så hon tog saken (tanden) i egna händer liksom. Vicka, vicka, vicka flicka....
Så nu väntar vi på tandfén. Melina har skrivit ett brev:
"Häj Tandfén. Jag vil ha en 10 ok det e min första tanden. Jag har tapade min tand. Jag vil sbara tanden snäla tandfén. Melina"
Hon försöker alltså på ett emotionellt sätt få tandfén att förstå att eftersom det är den första tanden som hon tappat så vill hon spara den som minne. Men för den sakens skull tänker hon inte avstå den ekonomiska ersättningen, för hon har nämligen förstått att man kan tjäna lite stålats på gamla tänder som man inte behöver längre. En 10:a blir bra, tack...!
