ytaodjup

Ibland har jag dåligt samvete för att jag inte är någon sån där perfekt supermorsa. Ni vet, en sån där mamma som älskar att baka och laga mat tillsammans med barnen. Jag gör det aldrig, för jag tycker tyvärr bara att det blir slabbigt och rörigt i köket. Jag tycker inte heller att det är roligt att leka med barnen, när de va små och de ville ha sällskap i lekrummet låg jag alltid och läste veckotidningar mitt på golvet. Barnprogram är bland de tråkigaste jag vet, min iphone har hållt mej sällskap genom många långa timmar med bolibompa och diverse barnfilmer.

Pyssel och målning med vattenfärg är inte heller nått för mej, nä hela huset blir kladdigt och stökigt.Inte ens ett fotoalbum har jag lyckats ordna ihop till barnen. Å det värsta av allt, ibland jämför jag mej me de där pysselmorsorna som scrapbookar fantastiska album åt sina ungar, och snacka om att jag får ångest då.

 

Men... Jag har kommit på en grej, jag har ju bloggen. Här finns blider och ord, en dagbok. Här är min verklighet sen tre år tillbaka. Huvudrollen i bloggen har jag delat med småfolket, ofta är det ju de som hållt igång mej så att säga. Här i bloggen har vi sanningen om livet, inte inlindad och skönmålad, utan verkligheten som ibland är härlig och underbar, men inte helt sällan alldeles kaosartad. Så jag skiter i scrapbooking...

 

Ja bloggen är alltså min dagbok som står öppen för den som vill ta del av mitt liv. Kanske en del läser och tycker synd om mej, nån annan kanske läser och avundas... Ha ha ha....

Med andra ord kan ungarna surfa in på bloggen i framtiden om de vill se bilder och läsa om hur deras barndom var. Förhoppningsvis kan bloggen även ge dem in förståelse för vad de utsatt sina arma föräldrar för, både sött och salt förstås.

 

Just därför ska jag berätta om dagen idag. Det har varit precis en sån där dag som aldrig hade blivit omnämnd av en scrapbooking-mamma. Den här dagen hade inte bassat in i det gulliga lull-lullet och bilderna av denna dag hade blivit raderade på en gång. Idag har ungarna bråkat, slagits och retats med varandra. De har skrikit, skrattat, skojat och tramsat så pass att både jag och barnens far velat packa och ge oss iväg. Man vill liksom inte vara i närheten när de här två gaddar ihop sig. Jag kom på mej sjäv med att längta efter måndag och lugnet på jobbet, och då är man ute och cyklar... Efter lunchen fick de gå ut och härja, fast inte ens husets tjocka väggar kunde hindra mej från att höra deras höga röster och skriken när de slog varandra med snöskyfflarna.

Vi åkte till Heron City och gick på bio, och 1,5 timme med godis och "Sune i Grekland all inclusive" blev dagens andningshål. Då va ungarna heeelt fantastiska och vi hade jättekul...

Men, efter filmen va vi tvugna att handla lite och då tog det snurr igen. På Willys lyckades de tackla omkull 18 pensionärer och fälla krokben på 22 andra, och på Team Sportia röjde de runt och gömde sig bland de fullproppade klädställningarna, endast deras hysteriska asgarv kunde avslöja var de var. De va ivägen precis överallt, jag toksvetttades och fick till slut ta barnen i varsin arm och vänta vackert (väldigt konstigt uttryck) utanför.

Väl hemma igen blev det matgnäll och tjat om lördagsmyyyys. På fullaste allvar trodde de att jag skulle plocka undan middagen och servera smågodis och chips istället. Hur tänker barn egentligen? När pyjamastjatet sen gick överstyr, då jag gav upp. Det va då jag lämnade ungarna med pappan och "Ice age 3" på TV´n, och började fundera på om jag skulle börja scrapbooka kanske, de verkar ju sååå lyckliga med sitt lull-lull....