Jag minns knappt vad jag gjorde igår, men jag vet precis vad jag gjorde för exakt sex år sen.
Den 23 januari 2007 var dagen med stort D, dagen som jag väntat på drygt ett halvår. Dagen då jag skulle bli mamma, trodde jag, men inte kom det nån unge just den dagen.
Jag minns att det var en fin vinterdag med sol och massor av snö. Jag, Jocke och Ida tog en lång promenad i skogen. Kanske med en liten förhoppning om att förhoppningen skulle sätta igång. På kvällen var ja på bio med Pernilla. Vi var på Heron City och såg... ja vad va det vi såg egentligen? Göta kanal kanske?
Och inte en endaste bebis födde jag den dagen, utan vi fick glatt vänta 11 dagar till på den där envisa ungen.
Samma envisa unge som inte är nöjd med lek och utevistelse på förskolan, utan som i detta nu är ute på isplanen och åker skridskor med sin far i 11 minusgrader. Man kan inte nämna ord som kanske, eventuellt eller nån dag för henne. Hon förstår den helt enkelt inte, hon sorterar bort dem och ser till att det där som eventuellt kanske skulle ske nån dag blir av med en gång. Jag vet inte hur hon bär sig åt riktigt, men jag gissar att det är en kombination av envishet, maktspel och manipulation.
Världens bästa Melina....
