De visste att vi skulle äta strax, men ändå kunde de inte vänta med att klä granen. Ibland går det verkligen snabbt när Rudbusarna är i farten. "Vänta lite" finns liksom inte i deras värld... Jag hörde höga röster från vardagsrummet och en och annan svordom från den annars så tålmodiga och lågmälda brandmannen. Jag suckade för mig själv, fortsatte att dona med mitt och ropade på dem när maten var klar. Ingen kommer. Jag hör mummel och irriterade röster från vardagsrummet. Jag ropar igen. Måns kommer springande in till mej. Han ser jäktad och uppriven ut, han har gråten i halsen:
- Mamma, du stressar pappa när du ropar hela tiden. Nu går han runt i vardagsrummet och trampar sönder alla julgranskulor....
Hur är det möjligt att det här med glaskulorna vändes emot mej....? Det är ju helt uppenbart vem det är dom inte kan hantera glaskulor. Jag kan, femåringen kan och sexåringen kan...
❤️ Julefrid till er alla ❤️