ytaodjup

Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om gårdagen. Jag inser att jag inte pratat med som många om att jag skulle opereras, för direkt efter att jag hade publicerat förra inlägget fick jag massor av sms från folk som undrade vad som stod på. Självklart är jag tacksam för att jag har så många gulliga människor runtomkring mej som bryr sig, men det var verkligen inte meningen att oroa någon. Jag mår prima :-)

 

Anledningen till operationen är att jag har svag bindväv och muskulatur i bäckenbotten, vilket leder till att jag bl.a. har svårt att tömma blåsan. Jag har inte känt av det så mycket själv, mer än att jag kanske går på toa oftare än andra. Men jag använder alltså bara en liten del av blåsan för den har "halkat snett" eftersom inte bindväven orkar hålla den på plats. Det här en trolig anledning till att jag lätt får urinvägsinfektion, bakterier som ligger och gottar sig..... ;-)

En till fördel med operationen är att jag troligtvis kommer slippa framfall och inkontinens när jag blir äldre, och det låter ju bra tycker jag.

 

Mitt första barn  föddes för sex år sen med instrumentförlossning (sugklocka) efter 21 timmars värkarbete. Som om det inte vore nog så låg hon "på tvären" när hon drogs ut (man kan nog säga att hon fortsatt att ha den ställningen sen dess) vilket ledde till en hel del syslöjd för barnmorskan efteråt. Min kropp var långt ifrån återhämtad när jag sex månader senare var gravid igen, och detta är troligtvis anledningen till att jag har så svag muskulatur idag. Jag har fortsätt att gå på rehab-träning och kontroller på HS sen dess, men bäckenet blir inte starkare. I vintras blev jag remitterad vidare till en specialist i Skärholmen och sen gick allt jättesnabbt.

Specialisten som jag träffade ville gärna operera mig med en ny teknik som finns där man går in och lägger "grejerna" på plats och sen stärker upp med någon form av duk där bindväven är skadad. Operationen i sig är inte särskilt komplicerad, men den är inte så vanlig och det är få läkare som gör den. Därför hamnade jag på ett operationsbord på Södertälje sjukhus.

 

 

Tack och lov hade jag min snälla och tålmodiga Jocke med mig, för det skulle visa sig att den här dagen blev längre än vad jag hade räknat med...

 

8.00 blev jag inskriven på avdelningen och fick en sängplats på salen som jag delade med tre andra kvinnor.

 

11.00 kom läkaren upp på salen och informerar om att materialet som han behövde till operationen inte fanns på plats. Jag blev erbjuden 1500 kr för att åka hem och återkomma någon annan dag "men vem vet när?".

Självklart vägrade jag...

 

11.30 kom läkaren igen och sa att han skickat efter materielet med akuttransport från HS, och att han därmed skulle kunna genomföra operationen under eftermiddagen.

 

13.00 rullades jag upp på op-avdelningen.... Jag hade inte full narkos, men slumrade och va i stort sett borta. Minns inget annat än att någon jobbig typ ideligen ruskade mitt huvud och frågade "är du vaken....?"

 

14.00 kom jag ner till salen och Jocke igen, och påbörjade det stora drickandet. Snart fick jag en kopp te och ett par mackor också. Vet ni hur gott det smakar efter 21 timmars fasta?

Jag kan verkligen inte begripa hur jag frivilligt utsatte mig för att fasta för ett par veckor sen.

 

 

Här skulle jag kunna skriva något om hur det känns att vara så kissnödig så man tror att blåsan ska spricka när man endast har 35 ml urin i den.

Eller så skulle jag kunna skriva nått om de stackars sköterskorna som jag ringde efter hela tiden, de va nämligen tvungna att komma och mäta urinmängden med ultraljud innan och efter varje toabesök.

Eller så skulle jag kunna skriva om vilken frustration det va att varje gång jag försökte gå på toa och inte lyckas få fram en droppe trots att jag nu hade 675 ml i blåsan.

Eller så skulle jag kunna skriva om den rädsla som jag kände över att bli tappad och tvingas börja om med hela drickprocessen igen.

 

Klockan 18.30 lyckades jag till slut kissa lite, jag var överlycklig som ett barn på julafton över det. Sköterskan blev lika nöjd hon och strax efter blev jag utskriven och fick åka hem. Hem till småfolket som inte hade en aning om var deras föräldrar hade varit under dagen. De hade tillbringat eftermiddagen och kvällen hos Aldéns, så dom gick det ingen nöd på precis. De va så nöjda och glada, och jag är så glad över att ha så fina vänner som ställer upp när det krisar. Tusen tusen tack.....