Mina barn minsann...

Ungar, vilka mysterier
Små, men oerhört komplicerade
Eftersom vi haft husarrest i helgen och jag inte har fått några intryck från andra människor, blir det så tydligt
Tydligt hur de styr och ställer
Hur de alltid får sin vilja igenom
Hur oberäkneliga de är
Hur svårt det är att tyda deras signaler
Hur svårt det är att vara mamma

Ena stunden är de små
Andra stunden stora
Ibland så elementära
Ibland så komplexa

Jag har många års erfarenhet av barn
Både teoretiskt och praktiskt
Men det hjälper inte när det kommer till mina egna barn
Då blir allt så svårt...

Den lilla pojken kan inte hålla tyst en sekund och jag får, som flickan uttrycker det "snart hörselskador i öronen"
Han garvar åt allt, åt livet, och tappar fokus
Men, han sitter blickstilla i en och en halv timme och kollar på gladiatorerna, lär sig namnen och reglerna utantill

Den lilla flickan som inte kan sparka av sig stöveln eller gå på toa själv
Hon har lärt sig att skriva
"hur gick det här till?" undrade jag "när lärde du dej att skriva?"
"jag bara lyssnade på ljuden och sen skrev jag" svarade hon som om det vore det enklaste i hela världen

De har kommit på hur de slipper undan med städningen
"om allt är framme så ser vi vad vi har och då börjar vi leka med det igen" argumenterar flickan
Å visst ligger det nått i det hon säger

Jag är helt matt
De är så självständiga ena stunden
Så beroende av mamma andra stunden
De ropar, jag kommer
Jag kommer å de skriker att jag ska gå

Pojken sluddrar och pratar baklänges
Flickan fyller ut meningarna med 'shit' och 'asa'
Men de förstår varandra
De har gaddat ihop sig mot mej
Två mot en
Ensam är inte stark


Visst kan ni läsa vad hon har skrivit?

Kommentera inlägget här :