Så. Nu va det gjort. Jag har överlevt 1½ års gråtfest, X antal pencillinkurer och två operationer. Nu har läkarna gjort allt de har kunnat och jag hoppas verkligen att jag blir bra nu. Jag måste erkänna att känslan att bli sövd både roar och skrämmer mej, så dubbelt. Det här va tredje gången i mitt liv som jag blev sövd, och jag vet att jag varit lika kaxig vid varje tillfälle. Mej ska de inte lyckas få att somna, jag är pigg som en mört, jag kan svara på alla frågor, jag är uppmärksam på allt som sker i rummet, POFF!!!! Sen är jag borta och vaknar en timme (eller två eller vad vet jag) senare och känner mej som om jag blivit överkörd av ett tåg, typ. Nu har dom knackat hål i näsan på mej, skurit i mej, sytt i mej, dragit om tårsäcken och tårkanalen, dragit slangar upp och ner i näsan och in och ut i ögat, inget har jag märkt. Fast det som fascinerar mej mest är att de flyttat mej från operationsbordet till sängen utan att jag minns nått..........
Det som skrämde mej den här gången var att det va första gången jag blev sövd sen jag fick barnen. Jag va tvungen att göra upp tydligt för Jocke hur jag ville ha det om jag inte skulle vakna upp igen, eller om jag skulle bli hjärnskadad. Läskigt egentligen att frivilligt utsätta sig för den här risken :-/
På kvällen kom Jocke och barnen och hämtade mej, vilken härlig känsla att höra barnröster i dimman, jag hörde på n gång att de va mina knattar. Dom tittade på mej som om jag vore en främling, sen satt de varsin stol helt knäpptysta en stund innan nyfikenheten gick över. Nu i efterhand kan jag kanske säga att jag gick hem lite för tidigt. Jag hade ingen skön resa hem i min drogdimma. Jocke släppte mej på Klarabergsviadukten utanför Systemet & Apoteket, och där hade jag gott sällskap i a-laget.... Jag vingalade in på Apoteket och hämtade ut ögonsalva och pencillin. Meningen va väl egentligen att Jocke skulle gån in på Apoteket, men eftersom Melina självklart blev JÄTTEBAJSNÖDIG (hon stjäl alltid showen) och vi parkerat på stopförbud, delade vi på oss för att uträtta ärendena så snabbt som möjligt. Önskar att Jocke hade filmat mej när jag va på väg tillbaka till bilen, för jag minns hur jag tog sikte på en rad med vita gatstenar för att kunna gå någolunda rakt. Väl framme vid bilen fick jag förklara för en p-vakt att vi va på väg och skulle åka precis. Tur i oturen :-)
Hemma ordnade min sköterska med vatten, tabletter, slava, näsdukar å allt annat jag behövde, toppen!!! Sen kikade vi på "celebrity rehab" och förundrades över dessa stjärnor som går in i dimman frivilligt. Nä, droger är inget för mej, det är jag helt säker på. Jag vill ha full kontroll på livet....
Efter att ha sovit mer eller mindre i ett dygn känner jag mej helt ok. Bedövningen som jag hade i halva ansiktet har släppt,och känslan att vara överkörd av ett tåg är borta, nu känns det mer som jag blev påkörd av en fiat. Jag blöder lite i näsan, jag har huvudvärk, jag är svullen och öm och TRÖTT. Jag vilar upp mej några dagar, sen är jag på G igen. Stygnen och slangen ska tas nästa onsdag :-)