ytaodjup

Jag har liksom aldrig förstått mej på folk som klagar på att det är jobbigt att natta deras barn. Vad är problemet? Man skapar ju själv sina nattningsrutiner. Man vänjer ju barnen vid en sån nattningsprucedur som passar den egna familjen.
Vi har lärt våra barn att somna själva från dag ett. Det har fungerat väldigt bra, och själva nattningen tar ca 30 sekunder. Vi pussas & kramas, säger god natt, ger nappen, stoppar om, släcker lampan och stänger dörren. Nattningen sker någon gång mellan 19.00 och 19.30, och självklar somnar barnen i sina egna sängar. Svårare än så är det inte.... Det har fungerat i tre år nu.

Tills nu....
Tills februari 2010....
Vad va det som hände egentligen?

För att reda ut vissa saker, vi har fyra sängar hemma hos oss.
En spjälsäng - tänkt för Måns snart 2 år
En växasäng - tänkt till Melina 3 år
En gästsäng - tänkt för övernattande gäster och som extrasäng vid tex sjukdomar
En dubbelsäng - tänkt för det lyckliga sammanboende paret
Det är alltså så att ingen kan klaga på att dom inte har en riktig sängplats. Men jag skriver tänkt, för det är inte så att vi alltid sover där det va tänkt från början....

Igår när jag kom hem från träningen vid strax före nio på kvällen satt Jocke och Måns uppe och kollade på TV. Jag frågade Jocke varför han satt uppe med ett vaket barn, och han svarade att jag skulle vara glad att det inte va två vakna barn. Nattningen hade varit liiiiite jobbig.... Jag fattade ingenting, vi har ju våra rutiner...?!? han hade kämpat hela kvällen med att få barnen att somna. Måns hade varit omöjlig, han hade skrikit som en galning, helt hysterisk. Melina hade inte velat somna själv, men hon hade till slut somnat på soffan. Jocke hade sen burit upp henne och lagt henne i sin säng. När vi sen går upp för att titta till henne ligger hon inte längre kvar i sin säng, utan vi hittar henne i gästrummet i vår extrasäng. Lilla hjärtat har vaknat, tagit sitt täcke och sin kudde och somnat om där inne istället. Försiktigt bär jag in henne och bäddar ner henne i växasängen igen.
Måns somnar till slut med en vällingflaska, och han som knappt gillar vällig....

Ikväll va det Jockes tur att åka ner till gymet. Han frågade typ 10 gånger om han verkligen inte skulle vänta tills barnen hade kommit i säng. Men hallå, han frågar mej, en fullblodsnattare. Om det är nått jag kan så är det att natta barn. Det tog inte mer än två försök för mej att få 16 ettåringar att somna tillsammans på jobbet. Om någon kan det där me nattning, så är det jag. ÅK TILL GYMET NU!!!!!

Sagt och gjort. Jocke åkte och tränade och jag va ensam med baren. Jag tvättar, byter, borstar och tar på pyjamas. Jag har gjort det tusen gånger förr, jag kan, jag är van.... Klockan är 19.05, Melina ber om att få gå och sova, hela ligan går upp, nu ska supernattaren natta barn. Melina ångrar sej efetr 20 sekunder, hon vill INTE sova själv. Nä hä.... Jag lägger ner Måns i spjälsängen, men han ska ABSOLUT INTE sova över huvudtaget. Han blir som förbytt. Min goa glada prins är som ett vrålilsket bi. Han skriker så att det ringer i öronen på mej.

Tänk om, tänk snabbt, tänk smart, tänk nytt.....
Spjälsängen står parkerad brevid extrasängen i gästrummet för att jag ska kunna ligga brevid och hålla handen. Melina bäddas ner i extrasängen, jag ligger i mitten. Hålla handen, pyttsan heller. Skrika som en galning, jajjamänsan!!! Skrika rösten hes, gråta kinderna våta, sparka så benen fastnar i spjälorna. Så fort jag erbjuder nappen, slänger han iväg den rakt ut i rummet. Jag känner inte igen min egen son. Jag provar alla knep, men inget funkar, han vill bara ut ut ut. Jag sjunger "nu i ro" säkert 50 gånger, han skriker bara ännu högre, jag sjunger ännu högre för att överrösta. Mitt i allt ligger Melina och försöker sova. Till slut säger hon "tyst mamma, du skrämmer Måns". Skrämmer? Det va verkligen inte min mening, jag trodde att jag försökte trösta honom.
Jag blir tjurig, nu gäller det att vinna striden, nu gäller det att visa vem det är som bestämmer här. Jag lägger mej ner, lyssnar på skriket om aldrig med sej. Och där ligger jag.... Till slut undrar jag om han skriker i sömnen. Ingen kan väl orka skrika så här länge av egen vilja när man märker att det inte ger nått resultat. När han tar en tre sekunder lång andningspaus, hinner jag höra att Melina snarkar brevid mej. Hur är det möjligt? Hon sover mitt i kaoset.

I mitt huvud snurrar tankarna.
Du får inte ge upp
Du kan inte ge upp
Låt honom aldrig gå ur rummet
Du måste visa vem som bestämmer

Till slut blir jag galen. Galen av att trumhinnorna ringer och galen av att mitt mammahjärta brister.
Jag lyfter upp honom och försöker trösta, går inte.... Jag överväger att gå ut och ta en promenad, ENSAM, men jag gör det inte. Jag tar Månsa i famnen, jag reser mej upp, jag går ut ur rummet.... Sätter mej i vår säng och vaggar honom som ett spädbarn i duntäcket. Han lugnar sej lite, han snyftar och hostar, han kommer till ro. Han lugnar sej, somnar, sprätter, jag sitter så med honom en bra stund. Jag kan knappt röra mej, han reagerar på varenda liten rörelse. Jag sitter blixtstilla, jag hör hur Jocke sätter nyckel i låset och kliver in i hallen. Det är tyst.

Försiktigt krånglar jag mej ur det där duntäcksgreppet. Han sover, utslagen på vår säng. Klockan är 20.15. Går in till Jocke i vardagsrummet. "Supermorsa!! Va tyst det är här hemma, va duktig du är!!!!" säger han. Jag ler....

Nu har vi två sängar lediga för natten. En spjälsäng och en växasäng.....

Föresten, är det någon som skulle vilja vara barnvakt och natta barnen nån kväll????